gay göteborg

Älskade Göteborg

Älskade Göteborg. Det är både med en glädje och sorg jag skriver detta. Sorg över alla bra ställen som jag av utrymmesskäl kommer missa eller inte ge tillbördig respekt genom att lyfta fram det tillräckligt, med främst en stor glädje och ynnest att få skriva om staden man växt upp i, staden man bor i och staden man älskar och, oavsett vad, alltid på något sätt kommer återvända till. Välkommen till Göteborg!

I Göteborg bor man av olika orsaker; kanske för att uppleva sommaren i den underbara skärgården, eller möjligen för att den uppfyller kraven på en storstad, men utan att ändå riktigt vara en storstad, snarare en storstad med småstadsmentalitet, vilket yttrar sig att alla känner alla inom den kretsen rör sig i, eller att – till skillnad från Stockholm – ha koncentrerat det allra bästa i Sverige till ett område där man med lätthet kan promenera genom, från Ullevi i norr till Bengans i söder på cirka en och en halv timme.
Göteborg har många företeelser som Stockholm saknar som en utbrett kafékultur – här kan man ta en kaférunda, börja med en snabb kaffe följd av en shoppingrunda, sedan kafélunch och vidare spatserande genom ett glatt göteborgshav av människor för att avslutas med en långsittning på en kaféservering som badar i sol.
Det är väl därför det nuförtiden nästan enbart icke-stockholmare på ett kafé som String på Söder, just för att det är ett kafé som stark påminner om till exempel Café Java eller Kafé Publik i Göteborg.

Göteborgsmentaliteten har kanske sin grund i det sköna goa-dialekten, inte alls den dryga stockholmsditon. Man är go´ och trevlig mot varandra, man hälsar hellre en gång för mycket än för lite. Småstadsattityden i Göteborg märks av att när man rör sig genom vardagen är det samma ansikten man ser på stan, människor som gör samma rutiner som en själv och igenkännande hälsar på varandra, i butiker, på kaféer eller i kön in på ett uteställe.
Att en kille som Sture Hegerfors, göteborgshumoristen som än idag har en skrattruta i Göteborgs-Posten beror väl endast på tradition och omtanke, snarare än den riktiga förankringen av göteborgshumor, nåja – varvsarbetare och volvoarbetare håller nog inte med, men den yngre generationen (många inflyttade) uppskattar inte kålle-ada-humorn riktigt på samma sätt som de äldre.
Humorn manifesterar istället genom att man distansierad och postironiskt drar referenser till den, med namn på restauranger som Jazzå, Istället och Rumpanbar, som för traditionen vidare – dock att ej förglömma butiken Kålle o Ada på Kungsgatan.

Som i alla storstäder regerar maffian även i Göteborg. Gudfadern (som är en moder) är Maria Erixon med sina Nudie Jeans, Stayhards butik; kumpanerna är Velour, Whipping Floyd, Ground Control, Elvine och Dunderdon. Allihop känner varandra på ett eller annat sätt, staden är inte större än att folk vet vad de sysslar med, speciellt då man jobbar i samma bransch – som denna maffia, som ägnar sig åt avancerad och organiserad streetware.

Besökare brukar klaga på att Göteborg saknar både det ena och det andra, vilket är helt osant – det handlar om att veta var man ska leta. Sant är att det kanske inte säljs i butikerna med samma namn som hemstaden, men nästan allt finns här. (Annars ligger London och Köpenhamn inte långt ifrån.)

För att vara en stad på cirka en halvmiljon invånare är det som mycket vi har att tacka (eller hatade) för Håkan, Broder Daniel, Frölunda Indians. Fast vi mår väl rätt bra av att leva i skymundan, att inte vara staden som förknippas med Sverige, att kunna vara både kontinental (med dess närhet) och svensk.

Med start från centralstationen där de flesta spårvagnarna åker förbi tar man sig lätt fram i staden på saker som liknar tunnelbanevagnar men vi finner för vackra för att gräva ner, de kallas för spårvagn.
Åka spårvagn kostar 2 kuponger, vilket betyder 20 kr för all kommunaltrafik inom kommunen under 90 minuter. Mycket billigare blir det med rabattkort som man köper på Tidpunkten i mitten av Drottningtorget (utanför Centralstationen), samma 100-kort är något dyrare hos föraren. Göteborg är allt annat än Stockholm när det gäller att planka, visserligen saknar vi spärrvakter men kontrollanterna är desto fler och mycket mer frekventa än i huvudstaden.

Som sagt, vi börjar från Centralstationen, hoppa på valfri spårvagn som stannar vid Kungsportsplatsen.

Kung fu fighting

Everybody was Kung Fu Fighting

Jet Li och Jackie Chan kicks ass! Bokstavligen. Dessa två herrar, samt ett antal andra levande kampsportslegender från Kina, har sedan länge förekommit i ett antal Hollywood-producerade filmer, och därmed blivit kända här i väst. Kinas egen filmtradition går dock ett hundratal år tillbaka och värnar om traditionen.

Det kan tyckas som att den kinesiska filmpubliken inte lägger så stor vikt vid manus. Klassiska kung fu-filmer är ofta bara en ursäkt för att visa så mycket osannolika fighter som möjligt. För en västerländsk betraktare, som vant sig vid handlingsbaserade manus, framstår i stort sett alla kung fu-filmer som likadana.

Historien går vanligen ut på att två Martial Arts-skolor ligger i luven på varandra. Mästaren (Sensei) på den goda skolan blir utmanad av mästaren från den onda skolan, och trots en jämn kamp så blir den förstnämnda dödad. Vår hjälte dyker då upp, i skepnad av den gode mästarens elev, och ska hämnas. Han strider mot den onde Senseis högra hand samt en samling mer eller mindre sakkunniga kämpar. Motståndarna blir beordrade att göra processen kort med vår hjälte, vilket de naturligtvis inte lyckas med. Straffet för misslyckandet blir ofta hårt: ett avhugget finger och en rejäl åthutning. En vanlig ordväxling mellan antagonisterna är: ”Don´t fail me next time. Kill him!!! -Yes, boss!” I slutändan vinner förstås de goda och hjälten får sin hämnd på den döda mästaren.

Ljudeffekterna har också en något skrattretande effekt; ett knytnävsslag låter som en örfil och en armrörelse som skakning av ett lakan. Orealistiska inslag är också vanligt i det avseendet att skådespelarna på en nanosekund går från gapskratt till total allvarlighet. Och eftersom man är ute efter att få in fightscener så blir det naturligtvis slagsmål för ingenting. De rivigaste slagsmålen startas med att någon upplevs stå i vägen på gatan. Tio minuters bärsärk som avslutas med borttorkning av minimal bloddroppe i mungipan.

Kinesisk filmindustri
Kinas filmindustri grundades strax efter förra sekelskiftet. De tidigare traditionella värderingar, där man intresserade sig för äkta Martial Art, stod lågt i kurs. Istället ville man filma övernaturliga superhjältar som kunde flyga, kasta magiska pilar och utöva magi. Den första stora succén inom Martial Art-genren var ”Burning of the Red Lotus Monastery” (1928).

Skärpt censur och det ökade engagemanget i sociala frågor ledde dock till att färre kung fu-filmer kunde produceras under 1930-talet. Kinas filmimperium flyttade således till Hong Kong, som på denna tiden var en del av det brittiska imperiet. Efter denna flytt blomstrade Martial Art-kulturen.

Den i särklass mest populäre filmfiguren blev nu Wong Fei Hong – en kinesisk professor i historia som blivit känd för sitt enorma kunnande inom Martial Art. Mellan 1949 och 1959 gjordes minst 62 filmer om denna legend.

Under 60-talet hade Hong Kong stora problem med bland annat ökad gatuvåld. Detta avspeglade sig också i filmproduktionen. Mot slutet av årtiondet blev kung fu-filmerna något av Bond-plagiat. Även många rena krigsskildringar förekom. Produktionstakten skiljer sig något från de siffror vi är vana vid i Europa: i början av 70-talet producerades nämligen omkring 200 kung fu-filmer årligen!

Bruce Lee och efterföljarna
Man skulle kunna säga att det är tack vare Bruce Lee som filmerna över huvudtaget äntrade vår del av världen. Genombrottet kom med filmen ”Way of the Dragon” med nämnde man i huvudrollen. Efter denna gjordes storsatsningen ”Enter the Dragon” med en rad internationella kampsportstjärnor i huvudrollerna. Filmerna slog kassarekord, vilket gjorde Bruce Lee närmast helgonförklarad i Asien. Efter dennes mystiska död 1973 har flera elitutövare, t ex karatemästaren Chuck Norris och aikidomästaren Steven Seagal, blivit stjärnor i actionbetonade genrer som polis- och krigsfilmer.

En annan stilbildande kampsportsförebild i modern tid är Jackie Chan som utvecklat en typ av actionfarsstil med både slapstick- och kampsportinslag. Efter honom torde Jet Li vara den mest kända. Lis Hollywood-karriär har innefattat filmer som ”Dödligt vapen 4” och ”Romeo Must Die”. En Hong Kong-producerad film som kan rekommenderas är ”Legenden om Fong Sai Yuk”, i två delar.

80-talet var ninja-filmens årtionde. Ninjan var ursprungligen lönnmördare och spion under samurajernas storhetstid. Ninjutsu gick i arv från far till son, och träningen började redan vid tidig ålder.

Enligt sägen var denna träning stenhård; blivande ninjas fick spänna pilbågar i två år, innan de ens fick pilar! De skulle också springa flera mil per dag och öva sig på att klättra uppför lodräta väggar. Dessutom drillades de till att bli mästare på att infiltrera och gömma sig, och att bli näst intill oövervinneliga i närstrid, då de använde sig av Taijutsu – det obeväpnade stridssystemet, där man samordnar kroppens alla resurser, som balans, kroppstyngd, rörelseenergi, o s v.

Det mest imponerande med ninjan, och förmodligen det som gjorde honom så populär, var den vapenarsenal han var utrustad med. Mest känt är shaken (kaststjärnan), därefter ninjasvärdet, som bars på ryggen. I övrigt ingick blåsrör med giftiga pilar, pilbåge, saisvärd, handlie och tonfa (som den amerikanska polisen använder). För att bara nämna några exempel.

Idag är ninjutsu-konsten nästan utdöd. Väldigt få människor, kanske mindre än 50 i hela världen, tränar äkta ninjutsu. Alla Martial Arts-experter kan ninjutsu på ytan, men få utövar den äkta konsten.

Choklad

Choklad är nästa del i serien om vardagslyx. Choklad är syrlig, bitter, fet och söt; och samtidigt ett afrodisiakum. Kan det bero på att den är syndigt god?

För några år sedan gick Chocolate på biograferna. Den svenskregisserade filmen utspelar sig i en fransk by under 60-talet, där huvudkaraktären Vianne gör förförande god choklad som får de strikta medborgarna att lockas till de syndiga förlustelserna som den goda chokladen innebär.
Även om den är en patisch och en saga, fångar den chokladens egenskaper väl. Carl von Linné som ägnade sitt liv åt att katalogisera naturen och ge den latinska namn, gav åt kakaoträdet namnet Theobroma – Gudarnas föda.
Jean-Claude Eggel har det gudomligt gott. Han driver La Praline på Tredje Långgatan i Göteborg. Den enda lukt som märks i den sextongradiga butiken är av choklad.
– När man äter ska man börja med den ljus choklad och sakta öka i takt med chokladhalten, säger han och berättar att smaklökarna inte klarar av att känna skillnad annars.
Man ska dock skilja på choklad och choklad, även om de stora chokladfabrikörerna börjat göra lite lyxigare varianter genom att höja chokladhalten.
Hur vet man att det är bra choklad man äter?
– Det ska inte innehålla kakaosmör utan bara kakao, säger han och vänder på en chokladförpackning och pekar på innehållsdeklarationen.
Kakao ska vara först på förteckningen, för att garanteras som den mest använda råvaran.
Vanilj är en annan råvara som äkta choklad är gjord av; vanillin används i choklad som säljs billigt.
Jean-Claude erbjuder klassikern, en 70-procentig chokladbit.
– Lyssna på hur chokladen låter när du smakar på det, säger han. Det ska låta, då är det rätt temperatur.
Om chokladen blir vitflammig beror det på fel förvaring. Hans rekommendation är en temperatur kring 14-18 grader som ideal, ungefär samma temperatur som viner ska serveras. Choklad med rätt viner blir en god kombination.
– Proffsen dricker vatten till, säger han. Men portviner till choklad är bra, gärna Port Madeira.
Annars är sherry, konjak och kaffe gott till, även om Jean-Claude ställer sig tveksam till det.
– Kaffe har en stark smak, vilket kan trubba av smaklökarna, speciellt om man smakar på flera olika typer av choklad.
Chokladen delas in i olika grupper; mjölkchoklad, mörk och ljus choklad. Men Jean-Claude poängterar snabbt:
– Vit choklad innehåller inte kakao utan kakaosmör, det är inte riktigt choklad.
De tre olika kakaobönor som används är Criollo, som är den finaste sorten, och Forastero, som är den vanligaste och en aning bitter. Slår man ihop dessa två blir det den tredje bönan, Trinitario.
Myten kring choklad är att den sägs vara ett afrodisiakum, alltså ett ämne som förhöjer könsdriften. Förklaringen till detta är att choklad frigör anandamid, som är kroppens egen lyckodrog.
I Roald Dahls bok ”Kalle och chokladfabriken” får Kalle ett rus varje gång han luktar på choklad:
”Varje gång han gick förbi, saktade han ner stegen och han brukade vända näsan högt i vädret och ta långa djupa andetag av den där underbara chokladlukten omkring honom. Åh, vad han älskade den lukten!”
Om inte annat är det hälsosamt att äta god choklad, eftersom den innehåller ett ämne som har samma funktion som rött vin, alltså att den kan minska risken för cancer, hjärt- och kärlsjukdomar. Dessutom är choklad uppiggande, för den höjer koncentrationsförmågan och sägs motverkar stress och depressioner. Med gott samvete kan du unna dig god choklad till något gott att dricka.